Det är så här det är!!
(Saxat från DN krönika 28 Jan)
Det svåra med att träffa någon i Stockholm är att det utvecklats outtalade koder för hur man skall bete sig. Alla som bott här i mer än en månad vet att det viktigaste är, att man kan bevisa bortom alla rimliga tvivel, för den man träffar, att man absolut INTE är intresserad. När jag pratar med en av mina bästa tjejkompisar i telefon och hon skall rapportera hur det gick till, när killen hon är intresserad av ringt, kan det låta ungefär så här:
- Jag hade precis kommit hem från jobbet då jag såg att han ringde. Jag lät telefonsvararen gå i gång. Han lämnade ett meddelande där han lät lite skum. Liksom som att han inte bryr sig riktigt. Sedan ringde jag upp honom, men jag lät det gå en halvtimme så att han fick undra lite. Jag sa att jag stod i duschen när han ringde. Sedan sa jag något. Herregud! (kommer på hur hemskt det är) Jag vet att du kommer att döda mig för det här , alltså förakta mig för alltid, jag är en sån jävla idiot - men jag sa att jag tänkt på honom i dag. Åh jag vet! Han va liksom bara helt tyst. Nu tror han att jag är helt kär i honom.
- Men du är ju det?
- Ja men han ska faan inte få veta det.
Man behöver inte vara någon raketforskare för att räkna ut att när singlar över 30 beter sig så här så kan det bli väldigt svårt att få i hop det. Någon måste som vi säger i Stockholm få sina känslomässiga byxor neddragna för att den andra eventuellt skall kunna blotta att man faktiskt på riktigt hellre vill träffas. Gud förbjude att någon skulle säga "jag behöver verkligen dig" det är liksom värre än att bekänna att man är nekrofil.
Jag har kompisar som på fullt allvar ber mig ringa dom när de går på en viktig date så att dom kan säga "jag måste ta det här" så att den andre får känna sig lite bortprioriterad. Som kille är det särskilt viktigt att lägga sig till med den där "jag är inte redo för ett förhållande"-utstrålningen.
Ni som kommit så här långt i texten och parallellt börjat författa ett anonymt hatbrev till mig, eller till DN:s ansvariga utgivare för att ni inte känner igen er: Jag talar inte till er. Ni som varit fast i ert "lyckliga" förhållande sedan Dackefejden. Eller ni som funnit den där stora kärleken med stort K där allt bara stämmer, ni kan vara helt er själva, tillsammans i sunkig symbios, myskläder och onoppade ögonbryn. Nej det här gäller alla oss andra. Vi som vet hur den riktiga världen ser ut, att det är ett krig där ute; där vi inte kan ta några levande fångar.
Death before Dishonor myntade en vän till mig. Han frågar bara en gång; om tjejen "spelar svår" släpper han direkt. Problemet är att trugningslek i Sverige inte fungerar eftersom den förutsätter att en av parterna, nämligen killen, saknar värdighet. Han förväntas tjata sig till, först en date, sedan sex och sedan ska tjejen börja tjata om förhållande, förlovning, giftermål, barn och kanske slutligen skilsmässa.
Men i Sverige har vi jämställdhet och då frågar vi killar oss varför vi ska tjata. Ett nej är ju ta mig faan ett nej eller hur? Samtidigt stiger våra sociala aktier när vi är just svåra att få. Ekvationen går inte ihop.
