Und now to somesfing kompletely different…jaa?

Stackars Mr. B. Verkligen.

Själv inledde jag min bilkarriär med att göra ett fientligt övertagande på mina föräldrars Mitsubishi Colt modell 1989 som tyvärr inte var av den sååå coola GTI modellen, men den gick enligt min dåtida standard rätt okej i alla fall. I alla fall tillräckligt okej för att jag skulle kunna bli av med körkortet, krocka, bli krockad samt köra den av vägen från både snö och grus. Helt enkelt saknade jag respekt för den stackars bilen som säkert inte var byggt av ett gäng underbetalda japsare för att klara min omilda behandling.

Vill minnas en speciell sommar efter att jag hade tagit körkort då jag och min landetkompis gasade runt nejden ovanför Norrtälje och var traktens bad boys (trodde vi i alla fall). Ascoola Rayban Wayfarers, stereon på HÖG volym och bokstavligt plattan i mattan i alla lägen. Grusvägarna runt ikring gick inte säkra helt enkelt. Inte folket som bodde bredvid dom heller. Den enda trösten är att det var en torr sommar, så dammet som drev in över dukade bord och trevliga trädgårdsstunder när rallyt kom till orten också fungerade som en perfekt ridå för att slippa nummerplåtsavläsning. Vidare var den av vägen ett par gånger, men det är preskriberat nu och mina päron känner fortfarande inte till det.

Sen kom ljuset – jag fick min första firmabil. En inte så cool Volvo. Som tur var jobbade jag då på ett företag som var bra på det där med billjud, så jag tog ut allt det värsta som fanns och kittade min silverfärgade svenssonbil. En av teknikerna kommenterade sarkastiskt ”är det inte meningen att det ska låta mer inne i bilen än utanför?” Vad han sa mer hörde jag inte, eftersom jag skruvade upp volymen.

Detta är en mörk period av mitt liv så min psykolog har avrått mig från att gå djupare in i volvoträsket utan fokusera på det positiva Bayerska arvet istället. Mr. B ylar någonting om ett fantastiskt ljud när han startar V6:an – men allvarligt talat tror jag att rosten kan ha nått antingen hans motorblock eller trumhinnorna. Har man hört startmotorn dra igång en motor från Bayrische Motor Werke ryser man ner i tårna. Inte den där skräckfyllda rysningen som från en Alfaägare, utan som att alla knackwurstar spelar i en fantastisk harmoni…
Nu är jag inne på min andra tysk, om än denna gång gubbigt oxfordgrön med ljus klädsel, men är sjukt nöjd överlag. Försöker nu bara glömma kostnaderna för att ha denna bil. Privata pengar svider mer än på företagsbilar. That’s a fact.

Det är som att gå på en italiensk restaurang – du får en flyktig sensation som snabbt går över i att frutti-del-maren kanske inte var så hundra i alla fall. Tacka vet jag Schweinsaxe med en portion Sauerkraut – där vet man att man blir mätt…länge!!

//Dr. B. Eamer