Min blodsugare till Alfa...

Tänkte göra ett inlägg i tema 2 Bayerskt vs Italienskt.

Trots 30års ålder har jag bara erfarenhet av två bilar som ägare. Jag räknar inte med den strida ström av Sossekontainrar som mina föräldrar har ägt genom åren. Mina päron är dessvärre lika intresserade av teknik som jag är av pingisbollar. Man kan undra om inte jag är brevbärarens son ibland med tanke på att det är inte många minuter om dan min TV inte står inställd på Discovery Science..(åter igen ett obehagligt nörd inlägg från mig..känner att jag måste skärpa mig..).. Hur som helst..

Min första bil var en solblekt Ford Fiesta 1.1L ”fun” från 89 extrautrustad med mögel på taket. Pajasen på Fords marknadsavdelning som fick snilleblixten att lägga till epitetet ”fun” skulle jag gärna säga några sanningens ord till.. Den hade 54 livströtta hästar varav hälften nog var stendöda när jag köpte eländet. För var man fler än en i bilen så fick man be en stilla bön i varje uppförsbacke och om man fick upp den i över 100 blås så fick man ta fram en megafon om man ville växla några ord med personen bredvid. Dock så var Fåården en tappar liten rackare trots att jag negligerade den helt och hållet under de två år jag hade den. Tvättad blev den när det regna och jag fyllde på lite olja vid några sällsynta ögonblick av generositet. Jag körde den till alperna två gånger. Ett varv runt Spanien och Frankrike. Och den hängde även med över till England till Glastonbury popfestival utan att ens så mycket som ett litet klagande rossel. Dock till slut så blev jag lite less på att ständigt bli omkörd av snorkiga minibrats på EU moppar längs Karlavägen. Och när medresenärerna frågade om det var OK om de tog på sig en papperskasse över huvet när de åkte genom innerstan så kände jag att det var dags att se sig om efter nått annat.. Så när min ekonomiska situation tillät så valde jag att köpa bilen som jag alltid velat ha. En Alfa Romeo 166 V6 3.0. Ett Italienskt fullblod med allt vad det innebär..Passion, Skönhet, Glädje och en rejäl portion Misär…När jag körde hem Alfan första gången och ställde den bredvid Fåården kändes det som om jag brädade min ständigt trogna hustru till förmån för en Italiensk lyxhora (mycket gnäll och sjukt high maintenance..men när man väl får åka, jädrar vilken resa). Alfan har jag kvar än och den envisas med att krångla så fort den får tillfälle och slukar i sig mer soppa än en jävla rymdraket. Och när den hade en riktigt dålig dag så bestämde den sig för att i sann Al Quaida självmordsbombar anda spränga sig själv så jag fick byta hela motorn. En vuxen man grät som ett barn den dagen kan jag avslöja... Dock när jag vrider om nyckeln och V6’an sjunger för mig som en Pavarotti i högform på La Scala så är den italienska lyxhoran värd varenda spänn. Och tjejer, feel free att åla er över huven när som helst..var lite försiktiga med lacken bara. Håller fortfarande på och betalar av motorhaveriet.