När jag var 11 släpptes bomben i min djupt okunniga värld av musik som ditills bestod av Secret Service och Falco. Här kom två tyska töntar som fångade alla tjejers uppmärksamhet, och därmed tvingade dom med obönhörlig kraft in mig i detta äckliga träsk av tysk smörpop. Inte nog med det - dom släppte 3 album till som det kom Trackshits ifrån! Inte konstigt att man är skadad...
Som gammal hangaround på Pitch Records kommer jag väl ihåg när denna släpptes. Kanske ett av de hetaste släppen under 1992 och jag kommer ihåg första gången jag spelade den på ett dansgolv. Extas eller fylla, vet inte. Men det var ös!
Enjoy!
Det har gjort mig gott att se denna helg explodera i sol och värme. Det luktar golf i luften...
Den 11-13 maj smäller det bokstavligen i skogen utanför Hallstavik. Årets hardcore golftävling går av stapeln! Förra året förlorade Larsons lag med 1-11 mot Winter & hans pöbel över 90 hål (5 rundor). Detta kommer inte att hända igen. Nu gäller det bara 4 rundor, inte 5...dessutom ska jag slå ett par bollar innan helgen denna gång. Om inte det hjälper ska jag fixa laxermedel till Winters team. Oops, det kanske inte var så smart att delge här...
Veckans humor so far är http://www.fullur.is/drasl/063.wmv . T. funderar seriöst på att köra detta i Sthlm. Men han vill sin vana trogen bara vara med om han får filma.
Nu ska jag mentalt förbereda mig och sedan till KTH-hallen och slita lite.
Puss
Larson har ont i huvudet. Larson har en del att göra. Larson delar med sig av en krönika av Emma Wiklund som ni nog tycker är rätt träffande - för vem gillar den nya doften av stureplan? Läs den på http://www.stureplan.se/articles/4729/
Back to the computing...
Stackars Mr. B. Verkligen.
Själv inledde jag min bilkarriär med att göra ett fientligt övertagande på mina föräldrars Mitsubishi Colt modell 1989 som tyvärr inte var av den sååå coola GTI modellen, men den gick enligt min dåtida standard rätt okej i alla fall. I alla fall tillräckligt okej för att jag skulle kunna bli av med körkortet, krocka, bli krockad samt köra den av vägen från både snö och grus. Helt enkelt saknade jag respekt för den stackars bilen som säkert inte var byggt av ett gäng underbetalda japsare för att klara min omilda behandling.
Vill minnas en speciell sommar efter att jag hade tagit körkort då jag och min landetkompis gasade runt nejden ovanför Norrtälje och var traktens bad boys (trodde vi i alla fall). Ascoola Rayban Wayfarers, stereon på HÖG volym och bokstavligt plattan i mattan i alla lägen. Grusvägarna runt ikring gick inte säkra helt enkelt. Inte folket som bodde bredvid dom heller. Den enda trösten är att det var en torr sommar, så dammet som drev in över dukade bord och trevliga trädgårdsstunder när rallyt kom till orten också fungerade som en perfekt ridå för att slippa nummerplåtsavläsning. Vidare var den av vägen ett par gånger, men det är preskriberat nu och mina päron känner fortfarande inte till det.
Sen kom ljuset – jag fick min första firmabil. En inte så cool Volvo. Som tur var jobbade jag då på ett företag som var bra på det där med billjud, så jag tog ut allt det värsta som fanns och kittade min silverfärgade svenssonbil. En av teknikerna kommenterade sarkastiskt ”är det inte meningen att det ska låta mer inne i bilen än utanför?” Vad han sa mer hörde jag inte, eftersom jag skruvade upp volymen.
Detta är en mörk period av mitt liv så min psykolog har avrått mig från att gå djupare in i volvoträsket utan fokusera på det positiva Bayerska arvet istället. Mr. B ylar någonting om ett fantastiskt ljud när han startar V6:an – men allvarligt talat tror jag att rosten kan ha nått antingen hans motorblock eller trumhinnorna. Har man hört startmotorn dra igång en motor från Bayrische Motor Werke ryser man ner i tårna. Inte den där skräckfyllda rysningen som från en Alfaägare, utan som att alla knackwurstar spelar i en fantastisk harmoni…
Nu är jag inne på min andra tysk, om än denna gång gubbigt oxfordgrön med ljus klädsel, men är sjukt nöjd överlag. Försöker nu bara glömma kostnaderna för att ha denna bil. Privata pengar svider mer än på företagsbilar. That’s a fact.
Det är som att gå på en italiensk restaurang – du får en flyktig sensation som snabbt går över i att frutti-del-maren kanske inte var så hundra i alla fall. Tacka vet jag Schweinsaxe med en portion Sauerkraut – där vet man att man blir mätt…länge!!
//Dr. B. Eamer
Tänkte göra ett inlägg i tema 2 Bayerskt vs Italienskt.
Trots 30års ålder har jag bara erfarenhet av två bilar som ägare. Jag räknar inte med den strida ström av Sossekontainrar som mina föräldrar har ägt genom åren. Mina päron är dessvärre lika intresserade av teknik som jag är av pingisbollar. Man kan undra om inte jag är brevbärarens son ibland med tanke på att det är inte många minuter om dan min TV inte står inställd på Discovery Science..(åter igen ett obehagligt nörd inlägg från mig..känner att jag måste skärpa mig..).. Hur som helst..
Min första bil var en solblekt Ford Fiesta 1.1L ”fun” från 89 extrautrustad med mögel på taket. Pajasen på Fords marknadsavdelning som fick snilleblixten att lägga till epitetet ”fun” skulle jag gärna säga några sanningens ord till.. Den hade 54 livströtta hästar varav hälften nog var stendöda när jag köpte eländet. För var man fler än en i bilen så fick man be en stilla bön i varje uppförsbacke och om man fick upp den i över 100 blås så fick man ta fram en megafon om man ville växla några ord med personen bredvid. Dock så var Fåården en tappar liten rackare trots att jag negligerade den helt och hållet under de två år jag hade den. Tvättad blev den när det regna och jag fyllde på lite olja vid några sällsynta ögonblick av generositet. Jag körde den till alperna två gånger. Ett varv runt Spanien och Frankrike. Och den hängde även med över till England till Glastonbury popfestival utan att ens så mycket som ett litet klagande rossel. Dock till slut så blev jag lite less på att ständigt bli omkörd av snorkiga minibrats på EU moppar längs Karlavägen. Och när medresenärerna frågade om det var OK om de tog på sig en papperskasse över huvet när de åkte genom innerstan så kände jag att det var dags att se sig om efter nått annat.. Så när min ekonomiska situation tillät så valde jag att köpa bilen som jag alltid velat ha. En Alfa Romeo 166 V6 3.0. Ett Italienskt fullblod med allt vad det innebär..Passion, Skönhet, Glädje och en rejäl portion Misär…När jag körde hem Alfan första gången och ställde den bredvid Fåården kändes det som om jag brädade min ständigt trogna hustru till förmån för en Italiensk lyxhora (mycket gnäll och sjukt high maintenance..men när man väl får åka, jädrar vilken resa). Alfan har jag kvar än och den envisas med att krångla så fort den får tillfälle och slukar i sig mer soppa än en jävla rymdraket. Och när den hade en riktigt dålig dag så bestämde den sig för att i sann Al Quaida självmordsbombar anda spränga sig själv så jag fick byta hela motorn. En vuxen man grät som ett barn den dagen kan jag avslöja... Dock när jag vrider om nyckeln och V6’an sjunger för mig som en Pavarotti i högform på La Scala så är den italienska lyxhoran värd varenda spänn. Och tjejer, feel free att åla er över huven när som helst..var lite försiktiga med lacken bara. Håller fortfarande på och betalar av motorhaveriet.
Kan meddela att kvällens bloggtema kommer att vara en euforisk diskussion om italienskt vs. bayerskt när det gäller bilskrällen.
Se fram emot det - på riktigt!
//M
